Vår skola i Åland: Mod att öppna munnen och släppa Kahoot

Här på Åland, cyklar vi till Rangsby grundskolan under några dagar. Om inte, studerar vi i Saltvik B&B nästan varje dag om vi inte besöker några sevärdheter.

I skolan går dagen på samma sätt som i gymnasiet, den börjar i klassrummet klockan nio och sen efter lunch har vi ännu ett par timmar innan vi har fritid eller nåt annat program.

Under skoltiden har jag lärt mig nåt om Stockholm och svenska artister, några nya ord och sen märkt att jag egentligen förstår mycket, nästan allt eller minst allt jag behöver för att vara i klassrum och delta i uppgifter. Det är också kul att veta att alla andra här också gillar svenska. Så om man vill, kan man ju spontant byta språk till svenska och njuta av det. Det bara kräver lite mod.

Det bästa var när jag på min första lektion lärde mig att strunta all grammatik och helt enkelt våga tala. Därför är vi ju här. Och det kunde jag faktiskt se i den där lektionen: vi spelade brädspel, använde bara svenska och om något inte gick rätt kunde vi skratta tillsammans och prova igen. Det gav hopp och tro, att vi kunde klara den här veckan och tala mycket svenska med varandra.

På nästa lektion gjorde vi ett resplan. Vi diskuterade endast på svenska, ropade samtidigt alla med olika idéer och mycket energi.

Därefter kom vanlig skola med frågespel och föreläsningar, och jag är så glad att vi inte talade om grammatik mer än en liten sammanfattning. Allt det kan vi göra på gymnasiet, så det är bättre att använda vår tid här till något man kan inte göra i fastland. Något som passar för alla dessa studerande som älskar svenska. 

Det var ju inte en hel timme med ordinär skolarbete, men då och då. Där kan man nog se igen att det är lätt att förstå svenska. Men att sitta nästan stilla två timmar kan bli lite tråkig. Oftast skriver jag ner nästan allt, men nu behövde jag inte. För det fanns ju inget prov eller sånt. Så det var svårt. Inte för alla, förstås.

Vi är alla olika, av tre läraren var och en studerande har sina egen favorit. 

Alltså, på det här lägret har vi haft evenemang på kvälltid och sen frukost jättetidigt. Så om vi vill spela lite tillsammans, skratta och tvätta oss så behöver vi stanna uppe och så kan vi inte sova mer än sju timmar. Det är nog normalt att man sover bara lite på läger och får många erfarenheter inom den tiden, men det här är ju också skola. Vi är här för att lära oss och det är inte möjligt med för lite sovtid. 

Våra hemläxor är att varje dag använda allt man har lärt efter lektioner, och sen alltid lyssna svenska. Ingen har sagt det men det är sant, och det gör det möjligt att vi har tid att göra mycket annat efter klasserna. Och i området där människor talar bara det språket vi läser är det ju självklart att man hör det och lär det, även om vi inte vågar tala alltid svenska. 

Språkkunskaper är undervisade i skolan och det gör det möjligt att kommunicera med andra. Och man kan oftast förstå även lite dåligt språk om det är ens modersmål.

Att spendera så mycket tid i skolor för grammatik lär oss inte den viktigaste saken: att våga tala själv och hitta glädje även om vi gör fel. 

Men världen är nu på väg till digitalisering, och skolor utnyttjar mycket digitala tjänster som platformer för läsning och lärande. Frågespel som Kahoot är ofta använda som ett "engagerande och rolig" sätt att motivera klassen. Det kan det vara en liten stund, och några studerande med snabba reflexer och ett bra tål till stress kan ju njuta mycket. Men idéen med sådana spel är att ge poäng till den som är snabbast. Om man någon dag vill kunna tala med andra människa är det här inte det viktigaste. 

Det viktigaste är ju att komma på med nån fras och uttala sin tanke. Så att skriva, pröva tala och göra fel är bättre. Genom att tävla med andra i frågespel sätter vi oss i ojämlik situation när bara några kan känna sig lyckades och andra känner sig hopplös, även för en sekund.

Men det är värre än om spelare kunde ta oss tillsammans till samma nivå och få lära om varandra tillsammans. För, målet är ju att efter skolorna alla kan svenska.

Tomu / Anni Ala-Ojala